French Impressionist Painter, 1841-1919
French painter, printmaker and sculptor. He was one of the founders and leading exponents of IMPRESSIONISM from the late 1860s, producing some of the movement's most famous images of carefree leisure. He broke with his Impressionist colleagues to exhibit at the Salon from 1878, and from c. 1884 he adopted a more linear style indebted to the Old Masters.
His critical reputation has suffered from the many minor works he produced during his later years. Related Paintings of Pierre-Auguste Renoir :. | The Skiff | Portrait de Rapha Maitre II | Two Girls | Luncheon of the Boating Party, | Dance in the Country | Related Artists:
Charles MeynierCharles Meynier (1763, Paris - 1832, Paris) was a French painter. A student of François-Andre Vincent, Meynier won the second prize in the 1789 prix de Rome competition. He made designs for the bas-reliefs and statues on the Arc de Triomphe du Carrousel and was, from 1816 onward, a member of the Academie des Beaux-Arts
Ramsay Richard ReinagleBritish Painter, 1775-1862
was an English portrait, landscape, and animal painter, and son of Philip Reinagle. Ramsay Richard Reinagle was a pupil of his father, whose style he followed, and he exhibited at the Royal Academy as early as 1788. He afterwards went to Italy, and was studying in Rome in 1796. Subsequently he visited Holland in order to study from the Dutch masters. After his return home he painted for a time at Robert Barker's panorama in Leicester Square, and then entered into partnership with Thomas Edward Barker, Robert's eldest son, who was not himself an artist, in order to erect a rival building in the Strand. They produced panoramas of Rome, the Bay of Naples, Florence, Gibraltar, Algeciras Bay, and Paris, but in 1816 disposed of their exhibition to Henry Aston Barker and John Burford. In 1805 Reinagle was elected an associate of the Society of Painters in Watercolours, and in 1806 a member. He became its treasurer in 1807, and was president from 1808 to 1812 Between 1806 and 1812 he sent to its exhibitions sixty-seven drawings, mostly Italian landscapes and scenery of the English lakes. During the same period he exhibited portraits and landscapes in oil at the Royal Academy, of which he became an associate in 1814, and an academician in 1823. He was a clever copyist of the old masters, and is said to have been much employed by a picture-dealer in restoring and 'improving ' their works.In 1848 he sent to the Royal Academy exhibition as his own work a small picture of 'Shipping a Breeze and Rainy Weather off Hurst Castle' painted by a young artist named J. W. Yarnold, which he had purchased at a broker's shop, and in which he had made some slight alterations. Attention was called to the imposition, and a full inquiry made by the academy resulted in his being called upon to resign his diploma as a royal academician. In 1850 he published in the 'Literary Gazzette' two letters in which he unsuccessfully endeavoured to exculpate himself.He continued to exhibit at the academy until 1857,
martin mijtens d.aMartin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.